Roald som ung

Roalds föräldrar var bägge norrmän. Hans mamma hette Sofie Hesselberg, d v s innan hon gifte sig, och hans far, Harald Dahl. Harald var nästan 15 år äldre än Sofie, och hade varit gift en gång tidigare. Under det giftermålet hade han fått två barn, Ellen och Louis, men hans första fru, Marie, dog efter födseln av det andra.
Harald var delägare i en framgångsrik skeppmäklararfirma, och mycket förmögen. Han hade en villa i Llandaff i Wales, Villa Marie, som han och Sofie flyttade in i (de träffades i Norge…) efter giftermålet 1911. Det dröjde inte länge förrän Sofie fick sitt första egna barn, Astrid (1912), som följdes av Alfhild (1914). Två år senare, 1916, fick hon sin första son, Roald. Norrmännen uttalar det ”Roo-al”, utan ”d”. Ännu en dotter kom till 1917, Else.
De fyra barnen hade blivit födda medan de bodde i Villa Marie, eller Ty Gwyn som det nu heter, men 1918 flyttade de till en större villa, Ty Mynydd, som låg i en by som hette Radyr.
1920 dog Astrid i blindtarmsinflammation, vilket gjorde Harald helt förkrossad. Han insjuknade bara en månad senare i lunginflammation, och dog. Sofie födde några månader senare en dotter till, som fick namnet Asta.
Eftersom huset i Radyr hade blivit något tommare efter döden av Harald och Astrid flyttade Sofie med sina barn tillbaka till Llandaff, där hon köpte huset Cumberland Lodge.
Roald började sin skolgång i Elm Tree House kindergarten när han var sex. Han gick dock bara där i ett år, och fick sedan gå i Llandaff Katedralskola, där han stannade till han var nio. Många av Roalds minnen från skoltiden handlar om pryglingar utförda av rektorn, och första gången det hände var i Llandaff Katedralskola.

” ‘Ett tomtebrus, tack’, sa Thwaites till Mrs. Pratchett och höll fram sin slant. Jag höll mig lite bakom de andra, och när jag såg Mrs. Pratchett vända bort huvudet en stund för att fiska upp ett tomtebrus ur kartongen, lyfte jag på det tunga glaslocket till burken med trollkarameller och stoppade ner musen. Sedan lade jag på locket igen så tyst jag kunde. Hjärtat dunkade i bröstet på mig och jag var alldeles svettig om händerna.”
- Ur ”Mitt liv som pojk”
Roald och fyra av hans vänner hade smugglat ner en död mus i en glasburk i den lilla godisbutiken som låg vid skolan. Innehavaren, Mrs Pratchett gick direkt till rektorn och såg till att pojkarna fick sig en rejäl reprimand. När Sofie fick reda på det tog hon Roald ur den skolan och lät honom flytta till en internatskola i England, St: Peter’s.
På St: Peter’s var styrelseskicket en total diktatur. Husmor och rektorn bestämde allt, och kom husmor på någon med att göra något som inte var tillåtet, blev den nerskickad till rektorn för prygling.
Roald hade en förfärlig hemlängtan i början, och låtsades till och med att han fått blindtarmsinflammation för att få åka hem.
Även på St: Peter’s fick Roald smaka på rottingen, efter att skolans mest sadistiska och prygelfixerade lärare kommit på honom med, vad läraren trodde var, fusk under läxläsningen.
Efter St: Peter’s, Roald var då tretton, hamnade han på Repton, som låg tjugo mil från Kent, dit familjen hade flyttat. På Repton hade de ett så kallat ”fagging”-system, d v s de yngsta på skolan fick vara pass-oppar åt de äldre s k boazers (eg. beausieurs), och de som gjorde någonting boazern inte tyckte om, fick stryk .
Roald blandade ihop rektorn på skolan, J. T. Christie, med Geoffrey Fisher, som senare blev ärkebiskop av Canterbury, och Roalds skildring av Fisher i ”Mitt liv som pojk”, har fått många att bli upprörda. I boken beskriver han rektorn som en man som på de mest sadistiska sätt pryglade eleverna. Det var dock Christie som var sadisten Roald beskrev i boken, inte Fisher.
Roald var mycket duktig i sport och fotografering. På Repton var han lagkapten för både ”fives” och squash-laget, och var också med i skolans fotbollslag. Förutom dessa sporter sysslade han på fritiden med landhockey, golf och cricket. Hans fotografier hängde i många utställningar på skolan, och han fick utmärkelser av Kungliga Fotografiska Sällskapet i London.


Afrika

”Inom en vecka kallades jag återigen till Mr. Gobbers kontor. ‘Ni skall åka till Östafrika’, sa han.
‘Hurrraaaa!’ skrek